Moralpredikare och realister

Jag behöver inte skrida väldigt långt i mina tankegångar innan jag stöter på hur moralpredikan och verkliga livet som två motpoler. På endera sidan så finns folk som vill hålla vid lagar och regler, hur än dumma, triviala och opraktiska den än må vara. På andra sidan så finns personer som vet att ett samhälle inte skulle fungera om det inte fanns lite spelrum i vardagen.

Ett bra exempel på vad jag åsyftar är debatten om alkohol och ungdomar. Fråga precis vilken ungdom som helst i detta avlånga land om det antingen har druckit själva, eller vet hur de ska få tag i starkvarar inom en snar framtid.

Om de svarar att de inte har druckit eller vet hur de får tag i alkohol så är finns det några alternativa svar som stämmer bättre överens med verkligheten.
1. De ljuger.
2. Tillhör sektverksamhet som pingstkyrkan eller nykterhetsrörelsen.
3. Är onykter vid tillfrågat tillfälle.

Paragrafryttare vill däremot att lagen ska följas till punkt och pricka. Dvs dagen du fyller myndig så är det helt upp till dig själv. Är det bara jag som ser någon form utav problematik med resonemanget?

En vacker dag så blev det helt plötsligt tillåtet Allt det som var förbjudet igår är nu tillåtet. Det borde finnas en paragraf som säger att paragrafryttare ska skickas till en plats i norra sveriges inland med en ett krav att de ska karva ut deras egen grav ur rent berg och de enda tillåtna verktygen ska vara deras egna kroppar och tandpetare

Moralpredikare bör se sig om och inse att deras infernala tjatande om lagar och regler skapar mer skador och problem än de löser.

Ställ dig de här två frågorna. När dog sist en ungdom utav någon öl? och vad skulle det kosta samhället att till punkt och pricka följa alla lagar?