En till...

Många gånger har jag funderat över varför folk känner sympati inför en del andra människor. Om en person dör iom att de utsätter sig för livsfara så finner jag ingen anledning att uttrycka sympati för personen. Att däremot sympatisera en människa som har blivit utsatt för något som är bortom deras kontroll är en helt annan sak.

Jag personligen tycker att det är förjävligt att kvinnor i dagens samhälle måste känna rädsla för att bli våldtagna om de rör sig på en allmän plats. Att en våldtäktsman skyller på att kvinnan ska ha klätt sig utmanande eller att de rörde sig på fel plats vid fel tidpunkt är minst sagt argument som inte håller.

Om en man inte kan få tag i fruntimmer på annat sätt än att hoppa på dem är det ett bevis på grundläggande fel i hjärnkontoret.

Nog om det. Varför ska jag tycka synd om folk som utsätter sig för en ganska markant risk? Ett exempel kan vara, klättra upp för en av världens högsta berg och råkar dö i samma veva. Personligen tycker jag att alla "extrem sportare" borde låsas in för att de inte känner till deras eget bästa.

Om du sätter dig på ett hästkräk som ska springa runt en bana så utsätter du dig för en risk. En risk att du blir kallad hästpojke av hela den svenska befolkningen. Men även att du skulle kunna göra illa dig vid eventuellt fel på hästen. Det får en direkt att fundera på varför de har en hjälm på sig.

0 kommentarer: