Härliga tider

Som rubriken antyder så lever jag just nu i ett stadium av eufori. Ej pga alkoholhaltiga drycker eller annan substans i blodomloppet. Jag har just upptäckt att jag verkligen har läsare!

Hur det gick till kan man fråga sig. Jag personligen bryr mig inte ett skit om någon över huvud taget läser det jag skriver eller väljer att göra något mer produktivt med livet sitt. Det är alltid upp till personen själv om de vill läsa något eller inte.

Jag fick nyligen en mindre anstormning av läsare enligt mina personliga mått. Det kan ha något med att jag igår postade ganska mycket på bloggen och att jag i samma veva råkade nämna orden "ovetenskapligt" och "passiv rökning i samma mening.

Jag fick iaf kommentarer vilket alltid är trevligt att få. En person som står vid teorin att passiv rökning är skadligt och en drogliberalist. En person som anser att det personliga valet att stå vid en rökare ska plockas bort. En annan person som anser att självdestruktivt beteende och naturligt urval ska se till att drogproblemen här i landet ska lösa sig självt.

Jag vet inte om jag vill hålla med någon av dem. Jag står fast vid uppfattningen om att passiv rökning i sig inte är skadligt. Jag kan hålla med om att det är osmakligt och att det är upp till byggnadens ägare att släppa in rökare eller inte.

Problemet jag har med drogliberalisten är hur han (jag förmodar att det är en manlig person) hade tänkt sig att total drogliberalism skulle fungera i praktiken. Förvisso så finns det ett mycket ingången de system med distrubition, försäljningen och konsumtionen av alkohol och tobak. Ska samma eller ett liknande system isf finnas för andra droger?

Nog om detta. Att känna sig lycklig är ett minst sagt svår specificerat stadium. Den enklaste och minst felaktigt är att man inte känner sig nere eller deprimerad. Det jag däremot har upptäckt är att allt fler personer runtomkring mig säger att de på ett eller annat sätt känner sig nere eller tom deprimerade.

Hur kan det komma sig att jag så sällan känner mig deprimerad och nere? Kan det bero på att jag sällan och aldrig i mitt liv verkligen har känt mig lycklig? Djupa filosofiska tankegångar som förmodligen aldrig kommer att få svar.

Det jag däremot vet är att det tills idag inte finns en enda klinisk undersökning som kan påvisa att passiv rökning skulle innebära skadlig inverkan på personer. Om du känner för att kommentera, länka gärna till materialet Det blir så mycket enklare för mig att revidera mina åsikter då.